Herr Alarik

Söndag i Hornstull

2012-03-04T22:19:00.000+01:00

Helt kort. Dagarna har varit bra. Nätterna med. Det har kommit en samlingsskiva med The Apollas. På Kent. 25 låtar. Det är mer än jag hade vågat hoppas på. Jag köpte den på Pet Sounds. Betalade 199 kronor. Det är mer än jag brukar göra. Men jag ville ha den direkt. Och så hade jag precis läst Lennart Perssons bok om skivbutiken och tyckte den var värd lite stöd.

Våren kom till Hornstull. K cyklade för första gången i år just i dag. Runt, runt i Drakenparken och sen till Högalidsparken. Samt tillbaka igen. Fast just på tillbakavägen var jag inte med. Jag stod på Mickes Skivor och bläddrade vinyl. En välbehövlig liten andhämtningspaus.

Ni undrar hur Jayhawks var. Bra. Bra. För mig hade det egentligen räckt med att få höra Mark Olson sjunga Clifton Bridge men jag fick mycket mer och är glad för det.

Sirius klarade bandykontraktet. Jag andades ut. Nu har vi faktiskt några veckor av ingenting att oroa oss för när det gäller det där blåsvarta laget. Sen kör fotbollen igång

Mellan dröm och verklighet (Skivkonsten #44)

2012-03-03T18:28:00.000+01:00

Över ett år sedan senaste skivkonstenpostningen. Det är för länge. Just nu hänger Lill Lindfors i våra ramar. Plattorna Mellan dröm och verkligehet, Kom i min värld och Du är den ende. Jag har skrivit om den sistnämnda tidigare. Ja Lill har ju rent av haft en postning i skivkonsten tidigare. Men hon är värd en till. Minst.

För övrigt måste jag komma på något bra sätt för att skärma bort blänket i tavlorna.

Konserttips i Hornstull

2012-03-01T07:01:00.002+01:00

Han gjorde med Festen har bara börjat en av förra årets mest orättvist förbisedda svenska plattor och nu kommer han till Hornstull och spelar. Vi snackar förstås om Mankku. Om det inte vore så att Herr Alarik ska på Jayhawks på Debaser Medis hade han garanterat hängt på låset. Nu får ni göra det istället.

Sweetness In Her Spark (Låttips #151)

2012-02-28T11:03:00.000+01:00

Den sympatiske basisten i Teenage Fanclub, Gerard Love, har tydligen ett sidoprojekt som heter Lightships och både en singel och en platta ska vara på gång. I väntan på att få lägga dem på skivtallrikarna kan vi kolla den här fina lilla videon och lyssna på musiken.

Tankar i kön

2012-02-27T10:20:00.001+01:00

I går på Ica. Lite stressad. Vagnen full. Varor för veckan. En annan vagn. Parkerad i vägen. Ett par som inte märkte att jag behövde komma fram. Blodtrycket som steg. Idiottankarna jag tänkte. Sen såg jag plötsligt hans blick. Jag vet ju inte alls om det var så. Kanske var det något helt annat. Men blicken. Det var den hos någon vars barn har fått en hjärnblödning. Marken gungade till. Jag sträckte på ryggen. Andades ut. Pulsen gick ned. Jag väntade lugnt på grön gubbe vid Hornsgatans övergångsställe sen. Tog trapporna ned. Hissen upp. Hem. Till L. Till K. Till P. Hem till oss. De väntade där.

Söndag i Hornstull

2012-02-26T16:28:00.002+01:00

Jag gick en sväng. Föga förvånade till Mickes Skivor. Köpte två LP med Laura Lee och en med Jane Wiedlin. 130 spänn. Jag kallar det prisvärt. Innan stod vi parken. Njöt av den första vårsolen. Emellan på bibblan. Jag bläddrade i senaste Sonic. En lång rad människor hade röstat fram Thåströms 50 bästa låtar utan att få med Höghus, låghus, dårhus på listan. Jag kan inte för mitt liv förstå det. Verkligen inte.

P provar just nu en badmössa. Simglasögonen hänger runt halsen. Hon skrattar nöjt. Hennes storasyster är redan i plurret. Gör vattenexperiment med en plastpåse. Jag hör dem och lutar jag mig framåt ser jag dem och det går en värme genom kroppen som inte har med tekoppen framför mig att göra. Det kan vara det här som är meningen med livet.

Sirius förlorade den sista ordinarie måstematchen. Nu stundar kval. Två måstematcher till. Mot Örebro. Nervositeten.

Jayhawks på onsdag. Jag måste se till att hämta ut biljetterna.

Gissa omslaget!

2012-02-24T12:13:00.001+01:00

Det är som det är. Jag gissar fortfarande på detaljer från skivomslag på Facebook medan jag långsamt blir galen av jag-vet-ju-vad-det-där-är-egentligen-känslor. Jag har gjort ett quiz själv också. Det var kul. Svaren imponerade. Den bäste tog 10 av 16 utifrån detaljerna ni ser nedan. Enda ledtrådarna var att nummer 13 och 16 och ett till är svenska. Tillsammans klarade de tävlande alla utom just nummer 16. Hur många klarar du (om det går trögt kan du trösta dig med att de Facebook-tävlande kunde se lite mer av några omslag genom att klicka på bilderna)? Trevlig helg!

GUN (Popskyltarna #56)

2012-02-23T08:55:00.001+01:00

Det här skulle naturligtis kunna ses som ett inlägg i den eventuella debatten om vad den nya prinsessan ska heta men jag tänkte faktiskt bara på ett gammalt hårdrocksband som jag mig veterligen aldrig har hört.

RZA (Popskyltarna #55)

2012-02-22T13:33:00.000+01:00

Men nu var det allt ett bra tag sedan vi hade en popskylt här. Jag tar och sparkar igång igen med ett tungt hip hop namn. RZA. Jag såg faktiskt Wu-Tang Clan på Hultsfred ett år. Visst gjorde jag det? Som jag minns det, om jag minns det, var det sådär. Bitvis bra, bitvis lite slappt. Annars gillade jag som alla andra Enter The Wu-Tang (36 Chambers), några av soloskivorna och i lite mindre grad Wu-Tang Forever. Sedan tappade jag bort dem, eller om de tappade bort mig. Våra vägar skiljdes i vilket fall åt men jag blir lite glad varje gång jag ser den här registreringsskylten.

I've got a bike

2012-02-21T11:15:00.000+01:00

Det blir nog inte av att jag tar mig dit den här gången heller men jag älskar verkligen att Paul Heaton ger sig ut på en ny cykla till puben turné. Älskar. Snygg logga också.

Vardag i Hornstull

2012-02-20T21:32:00.000+01:00

"Pappa, pa-pa, pappa, pa-pa, pappa. paa-paa, pappa, papa, pappa". P gick varv på varv runt mig där jag stod på köksgolvet tidigare i kväll. "Pappa, pa-pa, pappa, pa-pa, pappa. paa-paa, pappa, papa, pappa". Varv på varv och så skrattade hon som bara hon skrattar och fortsatte. Om och om igen. "Pappa, pa-pa, pappa, pa-pa, pappa. paa-paa, pappa, papa, pappa". Med lite olika uttal, med skratt emellan. Varv på varv. Om och om igen.

Herr Alariks lilla klubbguide

2012-02-18T17:40:00.002+01:00

Om ni händelsevis befinner er i Stockholm den kväll som är styr ni lämpligen stegen mot Pet Sounds Bar och bardisken i gatuplanet bakom vilken DJ Skåne och hans side kick Mats förväntas spela skivor av otvivelaktigt hög kvalitet.

Snooker heaven

2012-02-17T14:24:00.000+01:00

Kollar just nu tre olika snookerfeeder samtidigt på Eurosport Player. Tack och lov för den nya tekniken. Fast nu börjar snart matchen mellan Judd Trump och Ronnie O'Sullivan så jag tror att jag tar och lägger koncentrationen på den.

Torsdag kväll i Hornstull

2012-02-16T22:52:00.000+01:00

Ja jösses. All heder åt ensamstående föräldrar. Att ni fixar det. Fyra morgnar och kvällar nu. Bara jag, K och P. Men sent den här kvällen kom barnens mormor. Avlastning. Fast vi har verkligen haft det väldigt bra. Nästan hela tiden. Det är roligt att de blir större. Klarar så mycket mer. Annars? Jag jobbar, ser på snooker, fixar skivomslagstävling och läser om den vidrighet som var första världskriget. Det står en väldigt stor och sned snögubbe nere på gården.

Alla hjärtans dag i Hornstull

2012-02-14T17:58:00.001+01:00

"Det är faktiskt en som fattas pappa!". Hon sa det inte riktigt så men ungefär. K i morse. Det är L som fattas. Tjänsteresa. Vi andra kämpar på. Det går bra. Vi lyxade nyss och åt sushi på Panda. Nu pärlas det på golvet i väntan på Bolibompa. Jag stod i köket nyss. Höll P i famnen. Lutade mitt ansikte mot hennes. Drog in hennes doft. Kände värmen från hennes kropp. Det är så mycket firande av Alla hjärtans dag som jag behöver. Även om det hade varit ännu bättre med L här också. Vill ni något mer kan ni alltid gå hit.

Vad hände med Canardo?

2012-02-14T12:04:00.001+01:00

Jag sitter på jobbet och skriver om cykel. Volta Ciclista a Catalunya närmare bestämt. Tävlingen som Mariano Cañardo vunnit flest gånger med sju segrar. Och det fick mig att fundera på vad som egentligen hände med Canardo? En gång var han den tuffaste seriedeckaren jag visste och varje nytt nummer av EPIX eller POX där han figurerade var en höjdpunkt att skriva hem om. Jag måste ta mig ned i källarförrådet och gräva fram de där tidningarna någon dag.

One Day I'm Going To Soar

2012-02-13T12:15:00.001+01:00

Kevin och kompani vet att reta vår aptit. I dag med omslaget till kommande plattan. Själv skulle jag gärna se att det blir spelningar i Sverige och att det blir på datum som fungerar.

Det här är ju ingen matblogg men...

2012-02-12T22:43:00.000+01:00

Whitney och soulsorgen

2012-02-12T15:33:00.003+01:00

Jag läste det på Twitter i morse. Whitney Houston är död. Jag läste om henne så sent som i veckan. Pop Vol 2 #7. En gammal tidning från hösten 1998 som parkerat på lilla toan. Jag läste Andres Lokkos recension av My love is your love. Den som bara handlar om titellåten från skivan. Låten som i viss mån fick mig att omvärdera Whitney Houston. Att lyssna. En av 90-talets allra bästa. Hon är på baksidan av tidningen också. En helsidesannons. Det glittrar i hennes ögon.

Jag läste aldrig allt skvallret. Var för ointresserad. Hon var ändå aldrig min. För alla sina skivor och all sin kärlek till det där som kallas soulmusik rymmer det här hushållet ändå bara tre singlar med henne. Jag följde upp med den andra. Junior Vasquez discoremix på I learned from the best.Jag gjorde aldrig det. Lärde aldrig. Jag försöker ibland och någon gång träffar det rätt men hur gärna jag än skulle vilja, och ni ska veta att jag skulle vilja, så är den moderna soulmusiken inte riktigt för mig. Är inte riktigt min. Det är inte för inte som den där R. Kelly-plattan fortfarande står ospelad i klädkammaren sedan jag hittade den i grovrsoprummet (den recenserades för övrigt i samma gamla nummer av POP och fick åtta av tio, Whitney fick en sexa). Den moderna soulen är något för de andra och jag avundas dem medan jag gräver ner mig i arkiven och blåser dammet av något gammalt kvalitetssäkrat (jag har förstås många fler låtar med både Cissy och Thelma Houston än med Whitney).

Jag ser henne varje vecka. Whitney. Hon tittar tillbaka på mig från tiokronorsbackarna. Det är den blåa plattan och den som är orange. Åtminstone som jag minns det nu. En med klänning och en med jeans och linne. Hon ser så ung och levande ut där. Jag har en låt kvar att spela. Jag upptäckte den förstås via Kevin Rowlands cover. Blev så pass besatt att jag köpte den med både Whitney och George Benson också. Kevins version är förstås min, det är som det är, men den är väldigt bra med Whitney också. The greatest love of all. Förmågan att älska sig själv. Den vi måste ha för att orka leva även om vi har så mycket annat. Och om inte älska går så åtminstone fördra. Jag ska plocka upp de där båda plattorna nästa gång. Ska ge dem en chans. Ska ge henne en chans. Trots att det förstås är försent på på så många sätt. Men en sak är det aldrig för sent för. Att orka lyssna. Att försöka lyssna. Att höra från från ett annat håll. Jag ska försöka göra det. Men först ska jag spela den här på sanslöst hög volym.

Sakta men säkert närmar vi oss

2012-02-10T16:48:00.000+01:00

Om ni vill ha något att pyssla med medan ni längtar kan jag förbehållslöst rekommendera den här länken.

My Ever Changing Moods (Låttips #150)

2012-02-10T12:01:00.000+01:00

I dag är det 28 år sedan den här släpptes på singel. Vi firar med tre videoversioner tycker jag. Den officiella promon och så framförandet på Top Of The Pops som jag faktiskt aldrig hade sett innan samt avslutningsvis en variant från frukost-TV som jag tror har figurerat här tidigare.

Om du väntar lite längre

2012-02-09T12:06:00.000+01:00

Herr Alarik återser vintern i Paris

2012-02-08T13:48:00.001+01:00

Dålig sömn. Upp fem. Arlanda. Snabb incheck. Kunde sovit en halvtimme längre. Kanske. Gate 12. Första fiket försökte göra muzak av Bob Marleys Redemption Song. Går förbi en butik och hör två meningar.

- Ville han ha skatten avdragen på en gång?
- Nej han ville ha sex.

Klockan är snart halv sju på morgonen. Kön till toaletten är lång. På planet. SAS är glada och stolta över att åter kunna servera gratis te och kaffe. Kallt vid fönstret. Ber om en filt. Får. Äter en medhavd smörgås. Dricker teet. Läser. Slumrar. Inflygning.Villor, radhus, hyreshus, sporthallar, fotbollsplaner, vattentorn. I min hjärna störtar vi in i dem alla fast planet redan passerat när tanken är färdigtänkt och börjar om med nya hus. Taxi. Chauffören lyssnar på talk show, teater eller stå upp.Min brist på språklig skolning är skriande. Radiopubliken skrattar, applåderar. Min chaufför nöjer sig med att le och fnittra. Hans engelska är som min franska men jag har skrivit ned adressen på en lapp. I höjd med höghuset med roterande Siemens-skylt på taket fastnar vi för första gången i bilkö. I den långa tunneln för andra gången. Det ligger snö på marken. Vinden är kall när jag stiger ur bilen. Betalar med några slitna Eurosedlar som legat år i plånboken. Jag skulle ha tagit långkalsonger. Det är inte tal om att möta våren i Paris.

Ibland får jag kämpa

2012-02-07T19:26:00.000+01:00

Det är så oerhört svårt ibland. Att inte lägga sig i. Att inte rätta. Att inte vara en som vet bättre. Jag åker hiss. Nedåt. På väg till markplan och helg. Två tjejer åker samma hiss. De pratar lite. Jag kan inte stänga öronen.

- Hon var med i en film. En sån där gammal Beck-film.
- Mmmm.
- Mannen på taket. Typ innan Haber.
- Så ni är skådisar i er familj?
- Nej hon var typ statist. Han, vad heter han? Gösta Ekman tror jag det var.

Och precis där vill hela mitt inre bara skrika - Carl-Gustaf Lindstedt - men jag håller förstås tyst. Väntar bara på att nå markplanet. På att dörrarna ska öppnas. Helgen börja.

På väg till jobbet

2012-02-06T07:49:00.000+01:00

Hon satt där. På sin väska. Insvept i sin kappa. Hon rörde sig när jag gick in genom dörrarna men verkade sova när jag kom fram. Jag lade den försiktigt på klädtyget. I förbifarten. Stannade inte ens till. Den blåa lilla fryspåsen. De två skivorna hembakt bröd med smör och ost. Det borde kanske ha fått mig att må bättre men det gjorde det inte. Förhoppningsvis har hon någon glädje av den. Jag läste i tidningen. 200 har frusit ihjäl i Europa. Har någon gjort det på mina gator? Dina? Våra? Än?

Söndag i Hornstull

2012-02-05T12:13:00.003+01:00

Termometern visade på minus 16 i morse. Vi hålls här inne i värmen. Leker och ser på vintersport på TV. I går kväll tog jag mig till Nalen. Träffade vänner och såg en värmande konsert med Nick Lowe. På väg dit och på väg hem. Jag gick förbi uteliggarna på den 100-årsjubilerande Kungsgatan. De var påpälsade och inlindade och förhoppningsvis låg de vid varmluftsutblås och kanske hade de någonstans att söka skydd när alla lördagsglada festare gått förbi deras tiggarlådor med sina växelmynt. Det ord om kommer till mig är ovärdigt. Det är egentligen ett o-ord. Ett som inte behöver finnas. Eftersom ett bättre redan finns. Skamligt.

Jag går förbi en annan varje gång jag tar tunnelbanan till jobbet. En annan. Uteliggare. Hon sitter i sin trapp. I min trapp. I samhällets trapp. Vår gemensamma. Den som är låst och stängd under de kallaste och mörkaste vintertimmarna. Jag vet inte var hon är då men de där tidiga morgnarna sitter hon där. Som en påminnelse om att något är fundamentalt fel. Kanske är hon någons mor, någons syster. Kanske har hon varit någons käresta. Kanske är hon än. Helt klart är hon någons barn. Helt klart har någon hoppats ett helt annat liv för henne någon gång.

När jag passerat henne om morgnarna och fortsatt in i tunnelbanan har jag inte kunnat undgå att se dem. De nya spärrarna. De höga hela som ska förhindra sådana som henne att ta sig ner till värmen i tågen. Plankarna också förstås men även sådana som henne. Sådana som ska hållas ute med stänga portar, högre spärrar och låsta trappor Sådana som vi låter frysa. Mödrar, systrar, älskade, barn. De som någon, någon gång, hoppats ett helt annat liv för.

Jag läste på Facebook i morse. En gammal vän i Estland. Det var minus 36 utanför hans väggar, sju grader därinne när han vaknade. Han hade feber men kakelugnarna måste eldas. Sist jag kollade hade han fått upp temperaturen till 17 grader i köket. Det gjorde mig glad. Lättad. Lugnad.

Mina barn sitter på sängen i sitt rum. Femåringen läser för tvååringen. Nej nu sjunger de tillsammans. Jag står här i värmen och skriver. Diskmaskinen diskar. L är och simmar. Jag hoppas så ett annat liv för dem. För oss. Ett fortsatt liv i värmen. Men om. Om de, allt förbjude, någon gång inte har ett hem att gå till. Jag vill ett annat samhälle. Ett öppnare. Ett omtänksammare. I morgon tar jag med mig en extra frukostmacka när jag går till jobbet. Om hon sitter där. I samhällets trapp. Den som än så länge är öppen stora delar av dygnet. Den som än så länge inte kräver passerkort. Den där mackan kommer inte att vara någon lösning på problemet. Bara en liten, liten solidaritetshandlning. Ett litet, litet dövande av samvete. Det stora måste vi göra tillsammans. Som samhälle. Måste. Allt annat är. Ja ni vet ordet.

Lately I've let things slide (Låttips #149)

2012-02-03T14:00:00.001+01:00

Nick Lowe. Den älskvärde. En gång rumlare nu beviset för att populärmusik kan åldras med värdighet. Rapporterna från Skåne och Katalin i Uppsala har varit positiva. Snudd på lyriska. I morgon framträder han på Nalen igen. Jag var där senast och det var bra. Mycket. Lately I've let things slide. Om jag inte missminner mig var den en av 00-talets tio bästa låtar. Har man sett, minnet är gott. Vi ses i vimlet.

The Salvation Blues (Låttips #148)

2012-02-02T11:16:00.000+01:00

Om tröst var en röst. Mark Olsson LIVE at Mo Pitkins i New York. Om en knapp månad står han på Debaser Medis scen med ett återförenat Jayhawks.

Ryggarna som bär och slits

2012-02-02T08:11:00.000+01:00

Jag säger som Hornstull. Om det bara är en sak ni skall läsa idag så finner ni det här.

Onsdag kväll i Hornstull

2012-02-01T22:07:00.000+01:00

En gång i en framtid som jag inte vet något annat om ska jag sakna att lyfta över de här små sovande tjejerna till deras sängar.

Livets små glädjeämnen

2012-02-01T11:41:00.003+01:00

Ken Doherty. Dubbelräven. Republikens hopp. Han har figurerat här tidigare så några av er vet säkert att jag har en soft spot för 1997 års världsmästare i snooker. Det är sällan han går så långt i turneringarna att han kommer med i TV längre men just nu ser jag honom spela mot den betydligt yngre tysken Patrick Einsle på Eurosport (eller Eurosport Player om vi ska vara petiga). Vinna verkar han göra också. Go Ken!

Alla dessa måsten

2012-02-01T08:06:00.001+01:00

Jag hade tänkt avstå. Verkligen. Kulturvänsterdebatten. Bengt Olsson. De svarande. Jag läste det där första inlägget på kvällen efter att ha följt dess färd i det de kallar sociala medier den dagen. Jag twittrade också om den. Det här är vad jag skrev. "Var det bara jag som kände ett "jaha" efter att till slut ha läst den där omtwittrade DN-texten av Bengt Olsson?". Jag följde upp med. "Han hade väl ett par poänger men lika många tappade tycker jag." i ett svarstweet till Kritan. Jag hade tänkt nöja mig där. Möjligen hade jag velat tillägga att kulturen självklart inte måste inte vara vänster men det är ganska önskärt att en del av den är det ibland som motvikt i en tid när så mycket annat är höger men det säger sig ju självt och slår inte ens in några öppna dörrar om man drar ut resonemanget till tre helsidor i en morgontidning. Jag har läst en del av alla svaren och försvaren på och av texten också och somt har varit bra, somt har väl mest gett Bengt Olsson vatten på hans kvarn, och somt har varit helt uppåt väggarna. Det är väl ok. Är det kulturdebatt så är det. I dag skrev han själv ett svarsförsvar i DN. Det var väl också ok. Förhoppningsvis är debatten avslutad där så att vi kan börja diskutera lite andra frågor kring vänsterhögerskalan och måsten. Jag har några förslag på lämpliga debattartikelrubriker framöver. De kan gärna publiceras på ekonomi- eller ledarsidorna . Måste näringslivet vara höger? Måste ekonomin vara höger? Måste rationaliteten vara höger? Måste valfriheten vara höger?

Every little bit hurts (Soul Monday #27)

2012-01-30T14:34:00.001+01:00

Ni får en till. Om han fortfarande varit i livet skulle Steve Marriott ha uppnått svensk pensionsålder i dag. Han må ha blivit något annat senare men under tiden i Small Faces var han den perfekta popstjärnan med stämband att döda för. Eller leva för. Pur popperfektion. Här framför han och de andra små ansiktena Brenda Holloways signaturmelodi Every Little Bit Hurts och jag påminns igen om varför jag ibland sitter ensam på golvet med ansiktet olämpligt nära TV-rutan och låter den där Small Faces dvd-samlingen snurra ytterligare en gång.

Helvete (Soul Monday #26)

2012-01-30T10:05:00.001+01:00

Det är nästan två år sedan senaste Soul Monday-postningen så det här är sannerligen på tiden. Och vad kan vara bättre än att sparka igång nystarten med James Brown. Jag köpte plattan Hell för några veckor sedan och jag gillar den verkligen. Mycket för att den är så varierad tror jag. För att den stenhårda funken blandas upp med fantastiska ballader och sådant som aldrig hade fått plats på en enkel-LP. Klippet nedan med tittellåten. Kolla tjejen som dansar. Kolla henne.

Söndag i Hornstull

2012-01-29T22:22:00.000+01:00

L kom hem lyckligt och väl. Det var för väl. Vi fick ett lika oväntat som glädjande besök från Lärdomsstaden. Vi drack kaffe i köket och pratade. Om barnen som blir större. Om livet. Om skatterna vi faktiskt så gärna betalar. På eftermiddagen åkte jag och K skridskor. Kompisen F också. Han och kompisen E med pappa hängde med hem. Dagens andra kaffe och bullar. Innan dess pratade jag med en mamma på den knaggliga isen vi är så tacksamma för att de har spolat. Om skolor som ska väljas. Om en förskola som funkat sådär på slutet. Om en miljonvinst som plockas ur förskolan som är sådär. Sen åkte vi varv på varv i kälkkarusellen. Barnen skrattade så de tjöt. Solen sken. Den lilla snö som är gnistrade. För några ögonblick glömde vi allt annat. För några ögonblick var livet bara nu. De här dagarna som bara är. Som bara får vara. De sköna fantastiska. De är inte bara. De får inte bara vara. Det ligger årtionden av gemensamma ansträngningar bakom dem. Årtionden av långsamt framflyttade positioner. Av rösträttskamp, folkhemsbygge, arbetsrätt och skatteinbetalningar. Det kändes bara helt plötsligt som att det var viktigt att påminna om det.

Vargarna ylar dygnet runt

2012-01-28T16:46:00.000+01:00

...och jag såg något gammaltestamentligt resa ragg och söka strupen bakom en mask av marknadsekonomisk demokrati...

Vad håller han på med

2012-01-27T15:06:00.003+01:00

Jag förstår att ni undrar. Tystnaden. När den ska brytas. Vad den berott på. Den bryts nu. L har varit i väg en vecka. Kommer hem i morgon. Det har varit lite mycket med jobb och barn och annat. Och som om inte det vore nog har en god vän gödslat med quiz där det gäller att räkna ut vilket skivomlag en liten bild är hämtad från. Det har påverkat min tid. Jag har suttit där och grunnat, grunnat och grunnat tills ögonen snudd på börjat blöda. Och ni kära läsare har berövats texter om samhällskroppen, Stig Vig, första världskriget, musiken och Hornstull för sådant här. Jag beklagar och hoppas bot och bättring. Jag kom förresten på vilket omlag just bilden nedan är ifrån. Vi kan kanske kalla det skivsjuka.

Listen, listen, listen

2012-01-24T10:00:00.000+01:00

Om någon händelsevis missat tidigare postningar om AED Records och deras fina artister måste vi här på vår lilla del av det världsomspännande internetet förstås dra vårt strå till stacken och rätta till den saken. Alltså. Igen. För att det är nödvändigt.

Setlist by Analogue Enhanced Digital

Rapport från en lunchrast

2012-01-23T15:54:00.001+01:00

Jag gick till lilla sushin. Åt en liten sushi. Men först in på Stadsmisionen. Köpte G.B.S on Music. Tio kronor. Man kan lära sig så mycket av att gå på loppis. Jag hade ingen aning om att George Bernard Shaw hade arbetat som musikkritiker. Om att han bland annat hade gjort det under pseudonymen Corno di Bassetto. Jag visste inte att han utöver nobelpriset i litteratur även hade vunnit en Oscar. Jag gick vidare sen. Till ena loppisen. Köpte sex LP för hundra kronor. Lill Lindfors Mellan dröm och verklighet var en av dem, Laraajis Brian Eno-producerade Ambient 3: Day Of Radiance en annan. Det var en bra liten lunch. Sen men bra.

Läs det här istället

2012-01-20T11:21:00.002+01:00

Väldigt fullt upp just nu. Men vad gör det när andra skriver så bra.

Pennies for heaven

2012-01-18T09:36:00.002+01:00

I helgen. På Mickes. Jag fyndade ditt, jag fyndade datt. En av de för tio kronor var Pennies From Heaven. En dubbel-LP från 1978. Musik från Dennis Potters TV-serie med samma namn. Som titeln på det här blogginlägget antyder var priset förstås löjligt billigt. Jag minns att jag såg den trots att skådespelarna titt som tätt brast ut i sång och dans. Trots att musikaler aldrig varit min starka sida. Men jag var ett stort Potter-fan efter Den sjungande Detektiven. Jag satte på skivan i går kväll och den spelar väldigt bra så jag satte ihop en lista på Spotify också åt er andra. Alla låtar utom två fanns faktiskt där och finns alltså här på Pennies From Heaven.

My Perfect Cousin (Låttips #147)

2012-01-17T09:49:00.001+01:00

Det finns alltid mer. Att se och höra. Låten hade jag förstås hört innan men jag hade faktiskt aldrig sett videon. Undertones. Så ytterst älskvärda.

Välkomna till jobbveckan

2012-01-16T12:01:00.000+01:00

Dagar och nätter. Tiden som går. Bloggen som står. Stilla. Tänkte bara lugna er med att det mås bra. Med att skivor inhandlats. Med att julgranen flyttat ut. Med att snookerns Masters börjat. Med att uppdateringar kommer. Tids nog.

Singing Rule Britannia (Låttips #146)

2012-01-13T10:39:00.000+01:00

Jag tänkte att jag skulle försöka bjuda på någon av låtarna från skivvändandet på Pet Sounds Bar och så fick jag det här nappet direkt. The Chameleons. Singing rule Britannia (while the walls close in). Camden Palace. 1984. Det kanske bara är jag och Herr B som gillar det här men i så fall räcker det gott.

Cykelsäsongen väntar runt hörnet (Cykelomslag #43)

2012-01-12T14:44:00.000+01:00

I februari. Tour of Qatar och Tour of Oman. Cykelsäsongens start på TV. En föraning om vad som komma skall. Så länge. Kraftwerk. Animerade. Så enkelt. Så snyggt. Så smart.

Barmark i Hornstull

2012-01-11T15:13:00.000+01:00

Om någon nu undrar så var det inte ett dugg muntrare att snön hade smält bort i morse. Inte på något sätt.

Snö i Hornstull

2012-01-10T21:26:00.001+01:00

Den föll i natt och för första gången den här vintern ligger den kvar. Bara centimeterdjup men det spelar ju ingen roll. Känslan kommer som ett brev på vad som var Posten. Ett som är för stort för att bäras ut. Känslan av att vilja gå i ide. Av att bara vilja ligga under en filt och spela Mark Olsons Many Colored Kite tills våren är här igen. Det går över. Jag vet det. Rätt vad det är är det roligt att åka pulka. Rätt vad det är skrattar jag med barn som gör snöänglar. Jag vet. Men just nu vill jag bara ide. Bara filt i väntan på våren. No time for blues sjunger Mark. Om det vore så enkelt. Jag borde ha köpt den här skivan långt tidigare men kanske är det perfekt på det här sättet. Att den kom med posten i dag. Det är nu den behövs. Further down the road there's a promise sjunger Mark. Filten väntar i soffan.

Självrannskan i Hornstull

2012-01-09T21:05:00.000+01:00

Jag vet. Ni är värda så mycket mer. Ni borde få läsa om släkterier i Uppsala, om tio liter lego, om scones och kulturdebatter men vi har kvällens avsnitt av Mildred Pierce inspelat och ska se det så snart P somnat och så ska räkningar betalas och granbarr sopas och dessutom har jag varit på biblioteket så Sankta Psyko ligger här och är 1-veckaslånad och som om inte det räcker håller jag på med en fet rackare av Peter Englund som handlar om första världskriget och en tunn novellsamlande rackare av en israel vars namn just nu försvinner så ni får klara er på egen hand. Jag hinner faktiskt inte ens gå in på det här med fiberkabelinstallationen just nu. Fast jag vill gärna nämna att det är kallt i Draken.

Set list Pet Sounds Bar II

2012-01-08T12:44:00.005+01:00

I går var det dags igen. Skivspelande på Pet Sounds Bar. Jag skulle säga att det blev mycket lyckat. Vi var nöjda efteråt. Jag och Magnus. I dag är det lite trött men det var det värt. Väldigt. Mina låtar nedan. Den här gången i stort sett i kronologisk ordning och dessutom med markeringar för när vi bytte och Magnus tog över. Med reservation för att någon låt kan ha hamnat fel eller glömts bort. Fem halvtimmar. Det här är vad som hinns med.

The Beautiful South - Old red eyes is back
Tyrone Davis - Can I change my mind
Vic Godard & The Subway Sect - Hey now (I'm in love)
Stephen Duffy - You me and God
The Style Council - Headstart for Happiness
The Monochrome Set - Wallflower
Everything But The Girl - Living on honeycomb
Grand Funk - Bad time
----------
Mark Capanni - I believe in miracles
Linda Clifford - Don't give it up
Peoples Choice - Do it any way you wanna
Afro Cuban Band - Rhythm of life
Bettye Lavette - Doin the best I can
Odessey - Native New Yorker
Willie Hutch - All American Funkathon
The Bar-Kays - Holy Ghost
P.I.L. - Bad life
-----------
Mott The Hoople - Roll away the stone
Snatch - All I Want
Ian Dury - What a waste!
Department S - I Want
The Chameleons - Singing Rule Britannia (While the walls close in - BBC version)
The Godfathers - Birth School Work Death
T.Rex - Zip Gun Boogie
David Bowie - TVC 15
The Granite Shore - Flood of Fortune
Strawbs - Part of the Union
-----------
Tyla Gang - Styrofoam
The Contours - First I look at the purse
Elvis Costello & The Attractions - Radio Radio
Strindbergs - Kvasibarn
The Dukes of the Stratosphear - You're a good man Albert Brown
Zipper - The life of Riley
Rymdimperiet - Afrika
Rövarna - För tidig död
Madness - Baggy trousers
Laurel Aitken - Skinhead
The Clash - (White man) In Hammersmith Palais
-----------
Gorillas - Gatecrasher
The Flys - Love and a Molotov Cocktail
Sweet - Fox on the run
Velvet Crush - Worst enemy
Lemonheads - Luka
Wilmer X - Nere på knä igen
Reinholds - Stå upp Svensson!
The Beat - Stand down Margeret (Dub)
Dandy Livingstone - Right on brother
The Chairmen of the Board - Working on a buildig of love
Levi Stubbs & Chorus - Mean green mother from outer space
Otis Redding - (Your love has lifted me) Higher & higher

Saint Dominic's Preview (Låttips #145)

2012-01-05T19:07:00.001+01:00

Jag älskar förstås låten. Jag älskar förstås Van Morrisons 70-tal. Snudd på förbehållslöst. I bägge fallen. Här älskar jag dessutom de inklippta bilderna. Av Van som åker bil genom gator där livet till synes dragit förbi, av Van som promenerar, av Van som går på restaurang. Av den korte buttre med polisongerna och rösten. Alltid rösten. Den som kan få haka upp sig på vilken rad den vill och gå in i ett patenterat upprepande efter som det alltid fungerar. Åtminstone gjorde det det på 70-talet. Och en bra bit in på 80-talet. Ibland senare också.

Gotta have pop!

2012-01-04T11:59:00.000+01:00

På lördag är det dags igen. Pet Sounds Bar. Den 7 januari klockan 20.00-01.00. Jag och residenten SpengoMagnus (under aliaset DJ Skåne) spelar skivor. För att se vad jag lät snurra senast klicka här. Några ser ni på bilden nedan också. Siktar på närmare 100% vinylsinglar igen och få eller inga repriser. Kom dit!

Slicka mig ren (Låttips #144)

2012-01-03T19:13:00.001+01:00

Några av mina allra bästa konsertupplevelser har varit med Kajsa Grytt. Jag har sett henne solo, jag har sett henne med bara grannen på tre trappor som medmusiker, jag har sett henne och Johan Johansson som De Missanpassade (avslutande Costello-covern I Want You på Tre Backar) och jag har sett Kajsa och Malena. Kanske att deras första spelning på Barowiak var den allra bästa gången. Men jag har aldrig sett Tant Strul. Jag har missat de fåtaliga återföreningsspelningar som redan varit för att livet kommit emellan. Men i sommar ska de turnera igen och då ska det väl äntligen kunna bli av.

2011 - en rörlig bild

2012-01-01T16:44:00.002+01:00

Jag bläddrar i DN:s bilaga med årets bilder från 29 december. Jag ser vad som hänt detta år när nästan allt här handlade om det personliga och privata som ibland också är allmängiltigt. Jag minns förstås Bin Laden och Utøya och mycket mer från den stora världen och verkligheten därute. Men mest minns jag Japan. Tsunamin i mars. Jag minns att vi stod i polishuset på Kungsholmen. Jag minns att vi tittade på en liten TV i taket. Kanske var den inte alls liten men jag minns den så. Kanske för att händelsen var så stor. Vi var där för att ta bilder till ett pass som aldrig behövde användas. Inte den våren. Inte det här året. Annat kom emellan. Eller möjligen var vi där för att hämta ett annat pass. Det är som det är med minnen. Vissa är knivskarpa andra suddiga i konturerna. Vissa korrekta andra förvanskade. Det jag minns är en flod som svämmar över. Som drar med sig allt i sin väg. Det jag minns är bilarna som kör på vägen bredvid som om ingenting hänt. Som svänger upp på en bro ingen kan veta om den ska hålla. Eller störta samman. Det är direktsänding och kanske har de ännu inte hört vad som hänt även om de kanske borde ha känt marken skälva. Kanske har de ännu bara inte förstått vidden av det hela. Insett att faran även kan gälla dem. Det är mina rörliga bilder av 2011 och om ni vill dra ut dem och göra dem till en liknelse som gäller klimathotet, den globala marknadsekonomin och vår ständiga hunger efter mer, den hunger som hela tiden hotar att erodera grunden för den väg vi alla färdas på, så ska inte jag försöka hindra er.

2011 - toppar och dalar

2011-12-31T15:09:00.002+01:00

Så här såg det ut. Året som snart gått. Detta 2011. Besöksstatistiken åtminstone. Här på Herr Alarik. Toppar och dalar. Som livet. Som aldrig förr. Den där första lilla toppen var Jan Gradvall som tipsade om någon postning på Twitter. Den sista stora toppen var samma sak. Alla de andra stora topparna handlar om P. Om hennes hjärnblödning. Om hennes väg tillbaka. Detta satans år. Detta välsignade år. Hon vaknade just ute på balkongen. Kom in hit till mig och K. K som ropade. "Kom till mig P." "Kom till mig." L är på väg hem. Vi avslutar bloggåret där. Statisktiken må vika ner denna sista dag men vi slutar här. På topp.

Nästan samtidigt på Hornsgatan

2011-12-30T19:29:00.000+01:00

Det stod en man på knä utanför Konsum i dag. Han hade en mugg mellan låren, människor jäktade förbi. Jag gick in till en kyldisk och köpte löjrom. Artonhundra kronor kilot men det är nyårsafton i morgon. När jag kom ut var han borta. Jag gick till 66:ans buss. Klev på och åkte med. Steg av efter två hållplatser. Såg upp mot Högalidskyrkan. En kort resa. En lång resa. Jag undrade var han var. Jag undrade om någon av alla de andra som skyndade förbi undrade. Jag undrade hur vi hamnade här. Jag gick gatan ned. Jag gick trapporna ned. Jag var hemma igen. Jag undrar fortfarande.

Bomber och granater i Hornstull

2011-12-28T10:30:00.001+01:00

I går kväll. Jag låg bredvid en liten femåring i hennes säng. Klockan närmade sig nio på kvällen och hon hade svårt att somna. Hon vred sig mot mig och sa att hon ville att jag skulle ligga där hela natten. Hon undrade vad det var som lät. Som åska. Med några minuters mellanrum. Hon tyckte det var jobbigt. Hon sa att hon fick ont i öronen men jag tror att hon var lite rädd också.

Med jämna mellanrum smällde det nedifrån Drakenparken. Någon hobbydynamitard övade inför nyårsnatten. Jag kan inte för mitt liv förstå hur det fortfarande kan vara tillåtet. Fyllon, barn och allmänt otillförlitliga personer som bara får gå bom, bom, bom, mitt inne i stan. Kväll efter kväll, år efter år. Medan barn, djur och gissningsvis en hel del människor som flytt hit till vår trygghet från krigsdrabbade områden darrar och håller för öronen.

Jag kan inte fatta hur det kan vara tillåtet att sprida miljöfarligt avfall lite som man vill bara för att året blir nytt. Kan inte fatta hur tungmetaller kan få regna över mark och vattendrag helt utan kontroll. Kan vi inte bara förbjuda skiten nu? Ett eller ett par stora myndighetsarrangerade fyrverkerier på tolvslaget och så tar vi bort resten. Är det för mycket begärt när det snart är 2012?

Julkortet till Astrid Lindgrens Barnsjukhus

2011-12-27T09:24:00.002+01:00

Tack. Det finns så oerhört mycket vi skulle vilja säga. Så oerhört många vi skulle vilja säga det till. Men om vi ska ta fram kärnan i det hela är det tack. Tack. För att ni finns. För hur ni vårdar. För er omvårdnad. För er professionalism. För ert personliga engagemang. För er omtanke. För er ork. Tack. Alla på Q82 och Q82s. Alla på BIVA. Tack. Alla andra från familjevåningen till lekterapin. Från ambulansintaget till rehabiliteringen. Tack för allt från minsta omplåstring till de stora ingreppen. Tack för att ni tog hand om oss. För att ni tar hand om oss. Om P. Den där hjärnblödningen hon fick den 2 april är det värsta vi har varit med om. Tack vare er gick den lättare att ta sig igenom. Trots de där första nattsvarta dagarna. De där första nätterna utan slut. Tack vare er går hon på förskolan, leker med sin storasyster, sjunger sina älskade sånger, går omkring i sin vinteroverall och kängorna hon alltid försöker ta på sig själv. Tack vare er sitter hon uppkrupen tätt intill och lyssnar när vi läser böcker för henne. En vana och glädje hon lade sig till med på rum 8 på Q82s den där andra veckan när hon fortfarande inte kunde röra höger sida och vi aldrig hade vågat hoppas att livet skulle vara där det är i dag. Det finns egentligen inga ord för den tacksamhet vi känner. Över att ni finns. Över att P tack vare det finns. Det närmaste vi kommer är tack. Tack.

Hoppas att ni alla får en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Juldag i Hornstull

2011-12-25T21:24:00.000+01:00

Vi åt förstås rester. Lika goda eller godare. Vi lade förstås pussel och läste böcker. Vi vilade och tog det lugnt. Jag smet iväg några timmar. Ned till Mickes med den Skånemagnus som även är känd som Spengpmagnus. Köpte ett par LP med Isley Brothers och några singlar. Vi letade en bar sedan. Hornstull var tillbommat. Det var vid tretiden. Endast Corso var öppet. Jag var beredd att begå debut där men luften var för mättad. Vi traskade åt Zinken till men det var stängt,stängt, stängt. Fortsatte mot Bysis och se på Dovas fanns en öppen bardisk och ett par platser. Vi satt ned. Pratade, gladdes åt soullåtarna i högtalarna, drack en öl, knaprade i oss några starka nötter och skildes åt utanför. I morgon är det annandagsbandy på Zinken, i dag låg det som en dimma över isen. Förstärkt av strålkastarskenet. Gräsmattan i Tanto är grönare än den var i juli.

God Jul i och från Hornstull

2011-12-24T10:37:00.003+01:00

Skivåret i bild och text (2011 när musiken dog några dagar)

2011-12-23T16:37:00.006+01:00

En bild säger mer än tusen toner. Möjligen. Fast en bild ljuger också alltid. Eller döljer åtminstone vad som inte kom med. Det här är skivorna från året. De jag köpte eller fick. Åtminstone de som jag kom på i stunden. Vissa av dem har jag spelat väldigt mycket. Kanske allra mest Parker Lewis låt Över Kilsbergen från plattan Pengar & Leenden. Eller stryk kanske förresten. Andra har knappt snurrat alls. Jo det gäller till exempel den jättesnygga plattan med Factory Star. Det är något med sångarens röst som hur lite jag än vill det tröttar mig. Samtidigt är skivorna på bilden en väldigt liten del av vad jag lyssnat på detta 2011. Ja även av vad jag köpt. Jag har lyssnat i datorn och jag har rotat i begagnatbackarna. Jag har spelat skivor som jag redan haft. En del av det har ni alldeles säkert koll på från tidigare postningar. Annat inte.

Det är möjligt att Över Kilsbergen toppar kvantitesligan men det finns en allvarlig utmanare. Eller två. En fullängdare och en singel. Med samma artist. Det här är varken särskilt spännande eller credbyggande i en musikbloggosfär. Men ingenting har nog snurrat så mycket som Lars Winnerbäck. Som plattan Daugava från 2007 som jag köpte begagnat för en 50-lapp i en källare på St: Eriksgatan och singeln Från kylan in i värmen från förra året som jag tror slank med i en beställning från Ginza. Det här var året när musiken dog för en stund. När det där ögonblicket när musiken varken kan lindra eller trösta, det som jag inte trodde fanns, kom. Det som inga kraschade kärlekar eller andra förluster kan mäta sig med. När jag hittade tillbaka till musiken efter några dagar var det i mycket Winnerbäck det handlade om och han var bland det första jag lyssnade på i datorn däruppe på familjevåningen.

Det kändes så tryggt och trygghet var mer än något annat vad jag behövde höra. Jag behövde höra en annan människa. En vardagligt vanlig. En med vanlig bakgrund i en vanlig tätort på en vanlig slätt. En med vanliga tvivel, vardagligt tappad ork, vanliga rocklåtar, vardagliga melodier, vanligt glädjeönskande, vardaglig tristess och en lite strimma hopp som glöd under askan. Vanlig. Vardaglig. Det fanns inget jag mer önskade att identifiera mig med detta år när musiken dog för några dagar. När den varken kunde lindra eller trösta.

Uppdatering. Förlåt Nick Lowe. The Old Magic skulle verkligen ha varit med på den där bilden.

Framtiden är fortfarande oskriven

2011-12-22T11:16:00.000+01:00

Det är Joe Strummers dödsdag. Ni kan ju till exempel uppmärksamma det genom att spela en bra låt eller skrika lite åt makten. Vet dina rättigheter.

Gå rätt i granskogen vid Zinken

2011-12-20T22:01:00.001+01:00

Lax gravas på balkongen. Granen står bredvid. Det ligger en hund begraven vid Zinken. Snudd på. Jag och K drog iväg. Vi skulle köpa gran. Tjacka gran som Chaka Kahn sjöng. Eller inte. Vi gjorde upp affären med två unga killar vid tunnelbanenedgången. 500 för en gran. 450 efter prut och val av en lite mindre. Skitdyrt men jag orkade inte mer. Inte K heller. Jägmästarstudenter var de minsann. Från Skogshögskolan. K och jag vandrade hemåt. Utanför Zinkens IP såldes fler granar. De såg fina ut. Minst lika. Jag försökte att inte lyssna men hörde ganska tydligt en av gubbarna säga 340 spänn. En impuls sa gå tillbaka en annan sa gå hem och ät. Jag gick hem och åt. Enligt rapporter kostar en gran 300 kronor i söderort och 200 i något köpladecenter jag aldrig vill till. Om samhällsekonomin är räddad nu kan ni förmodligen tacka mig lika mycket som den för dagen räntesänkande Riksbanken.

Inte mer än så

2011-12-19T20:58:00.000+01:00

Jag hade tänkt delge er mina drömmars natt. Jag hade tänkt göra en ansats till årssummering på skivfronten. Hade tänkt skryta med mina senaste fynd. Hade tänkt skriva något större och något bättre. Det blir intet av det. Jag orkar inte ens se på snookern. Inget ont om Gould och Ford eller sju frame men efter UK Championship känns det ändå lite fattigt. Jag ska tappa upp ett bad. Jag vet. Klimatet. Men jag flyger inte och jag åker inte bil. Åtminstone inte annat än i undantagsfall. Det kanske inte räcker men det är vad jag har av undanflykter. Ett bad. Bad Penny Blues. Senaste Mojo. Bookleten till The Soul of Spring Volume 2. Det blir inte mer än så. Inte här.

Söndag i Hornstull

2011-12-18T16:31:00.001+01:00

Regnet faller igen. Det har turats om med snön. Hela dagen. Jag sitter i fåtöljen. Lyssnar på Ann Peebles. Mitt ena öga är inflamationsrött. I övrigt har helgen varit god trots att Sirius förlorade i fredags. Jag har funderat lite på årsbästalistor men vet inte. Kanske, kanske inte. Summerisle av Us&Them kommer att komma med om det blir någon. Fast just nu lyssnar jag på Ann Peebles. Jag har faktiskt aldrig hört någon av hennes fullängdare förut. Nu har jag allt hon spelade in för Hi Records från 1969-1981. Det får räcka så. Jag var på 40-årskalas i går. Jag ska sluta ögonen några minuter och bara lyssna tills resten av familjen kommer tillbaka från det trevlig fikat hos grannarna på fyra trappor.

Caravan of Love (Låttips #143)

2011-12-16T07:01:00.002+01:00

För 25 år sedan i dag nådde Housemartins-cover på Isley Jasper Isleys Caravan of Love förstaplatsen på Englandslistan. Den håller än. Två versioner. Live och studio. Notera att de inrakade korsen från den officiella videon inte helt hade hunnit försvinna vid tiden för konsertupptagningen. 14 november 1986 spelade Housemartins för övrigt på Fryshuset. Jag ångrar fortfarande att jag inte gick. Mycket.

Rapport från en lunchrast

2011-12-15T16:17:00.000+01:00

Jag gick till Åhléns. Åt ärtsoppa och pannkakor. Läste Bad Penny Blues. Gick vidare till Stadsmissionen. Köpte några skivor, några böcker. Nu lyssnar jag på Edwyn Collins Gorgeous George. Jag hade bara singlarna från den tidigare. Om jag hade haft en vinylspelare på jobbet hade jag spelat The Voices Of East Harlems Can you feel it. Inte originalet från 1974 men väl vinylåterutgåvan från 1995. Man kan inte få allt för tio spänn. Åtminstone inte alla gånger. Julmiddag i kväll. På Matkultur. Jag tror på det och kanske en liten stunds häng vid bardisken på El Mundo också. Ni andra kan ju alltid spisa Herr Alariks ljudklappar.

Två nötcreme men ingen moviebox

2011-12-14T11:50:00.002+01:00

Detta år av sjukhusbesök och -vistelser. Och det är ju verkligen inte bara vi. Jag har ibland suttit tårögd efter läsningen av bloggen Frida Filur. Just i dag är en lämplig dag att länka dit, till den senaste bloggposten. Detta år av det är verkligen inte bara vi. Jag tycker fortfarande att biståndet hellre skulle kanaliseras via skattsedeln men så länge det inte görs i större utsträckning, skänk en slant om du kan. Om inte till detta så till något annat. Pengarna behöver omfördelas. På min tid kostade en nötcreme 50 öre. Vi köpte dem på Tempo vid Stora Torget i Uppsala. På den tiden skivavdelningen låg i bottenvåningen och en korv med bröd och pucko kostade 12 spänn i den lilla mojen precis innanför dörrarna.

Tisdag kväll i Hornstull

2011-12-13T22:43:00.000+01:00

Jag hade tänkt skriva något om ansvaret. Deras, ditt och mitt. Men timmen är sen och i morgon bitti är den tidig. Jag har jobbat som en pepparkaksgris och ska fortsätta. Tiden lider. Men jag såg ett litet Luciatåg i dag på eftermiddagen som kan ha varit det sötaste någonsin och jag åt för första gången i mitt liv lutfisk och tyckte om det. Världen är fortfarande full av överraskningar. Jag behövde eventuellt påminnas om det. Regnet faller mot rutorna och det måste vara en väldigt dålig kväll att vandra hemlös i därute i Tanto.

Snookerkö mot elgitarr

2011-12-11T22:17:00.000+01:00

Jag kanske bara inbillar mig och önsketänker men är det inte lite av en ung Wilko Johnson över Judd Trump? Om man byter elgitarren mot en snookerkö och inte bryr sig om storleken? Attityd. Jo jag ser på snooker istället för att gå och lägga mig. Igen. DN Kultur ligger här bredvid i soffan för att jag ska läsa Jerker Virdborgs mailväxling, eller mejlväxling som det står på tidningen i fråga, med Håkan Juholt men jag har så svårt för att slita blicken från TV-rutans sken.

Lördag kväll i Hornstull

2011-12-10T21:39:00.000+01:00

Grannarna har gått. L nattar tjejerna. Min bok ligger därinne hos dem men jag vill inte störa. Ser lugnt på snookern istället och bläddrar i en gammal Uncut Presents The Beatles. Mer än så blir det inte efter gårdagens urladdning.

Sherry Darling (Låtips #142)

2011-12-09T23:59:00.000+01:00

Ok det blir helt svart i rutan ibland när personen framför rör sig men det förtar just ingenting. Livet är ju lust också. Dans. De där brustna hjärtana ska få älska igen. Hoppet ska fylla dem. Om så bara för en enda natt. Om så bara i en önskedröm. Springsteen fick förstås med det också på The River. Klart han fick.

Vad vi vill och vad vi säger

2011-12-09T16:43:00.000+01:00

Det fick inte riktigt plats i texten härunder. Var inte riktigt formulerat då men det slog mig sen. Medan jag värmde bullar och blandade saft till tre små barn med framtiden framför sig. Slog mig hur annorlunda allt hade kunnat vara. Slog mig hur mycket som sitter i språket. Slog mig hur vi hade kunnat investera i tillhörighet istället för jakt på utanförskap. Ni kanske säger att det bara är olika ord för samma sak. Jag håller förstås med. Klart jag gör. Olika ord för samma sak. Precis som solidaritet och välgörenhet. Precis som problem och lösning. Jag håller förstås inte med. Jag hoppas fortfarande på något annat. Alltid något annat. Något tillsynes förlorat. Något större.

Låt de brustna hjärtana älska igen

2011-12-09T15:28:00.000+01:00

Ok jag kanske överdriver lite. Kanske tar i en smula. Men jag stod i duschen tidigare i dag. Såg ut genom fönstret mot Tantoberget. Blötsnön bredde ut sig över sluttningarna. Lade sig till ro i skrevorna. Från vardagsrummet dånade The River. Bruce Springsteens dubbel från 1980. Jag köpte den i veckan. 10 spänn på Mickes. Det var en återkomst. En hemkomst. Jag sålde min vinyl när jag köpte den på cd. 15-20 år sedan. Vissa saker är menade att höras som de är menade att höras. Det är verkligen fyra skivsidor. Genialt ordnade.

Jag tänkte på att jag utsåg Style Councils Our Favourite Shop till det perfekta soundtracket till den senaste valrörelsen. Jag hörde Independence Day, jag hörde Point Blank. Jag tänkte att ingen annan skiva är så mycket Sverige december 2011 som just The River. Nej inte ens Parker Lewis Pengar & Leenden.

Den där uppgivenheten, rotlösheten och framtidsskräcken parad med de få små storslagna drömmar som finns kvar och längtan efter något annat. Alltid längtan efter något annat. Något större. Något förlorat. Något som inte riktigt låter sig formuleras hur mycket man än tar i. En känsla av samhörighet och sammanhang kanske. En som inget leende, ingen förälskelse i världen, en som inte alla pengar som finns, en som inte alla vägar ut som väntar på bilen med den rusande motorn kan hjälpa oss att rymma ifrån för evigt.

Born to run. Javisst men när du sprungit dig trött. Born to belong. Tillhörighet. Tillhörigheten. Vad ger ni mig för den?

Springsteen sjöng "Let the broken hearted love again" vinylen knäppte till och det gick en rysning nedför min ryggrad. Det fanns liv just där. Hopp. Kanske bara den där sista knutna näven i fallet men en knuten näve lika fullt.

Snön har redan regnat bort på Tantoberget. Julgranen på toppen svajar i vintervinden.

Torsdag kväll i Hornstull

2011-12-08T22:59:00.002+01:00

Jag kan önska att jag hade något välformulerat och tänkvärt att delge er denna ruggiga decemberkväll men det är som det är. Jag vill bara fortsätta att se på snooker och läsa Cathi Unsworths Bad Penny Blues. Fast om ni ändå vill ha något mer kan ni ju alltid fundera på att Ringo Starr ett tag hade skivbolaget Ring O'Records och att en kille med det punkigaste namnet vid sidan av Rotten, Johnny Warman, släppte en singel där 1978 som var producerad av Vic Coppersmith Heaven, som ju även rattade ljudet åt The Jam, och att en av låtarna liksom en av de tidiga med Clash hette London's Burning.

I dag kan ni läsa det här istället

2011-12-07T15:37:00.002+01:00

1 anledning till att jag blev arg när jag såg Ruben Östlunds film Play. Själv ska jag försöka hitta tiden att se filmen istället för att bara läsa om den och läsa om debatten om den. Vi får väl se hur bra det går med den saken.

Tisdag kväll i Hornstull

2011-12-06T21:23:00.001+01:00

Ni får roa er själva, Jag har fullt upp med att följa två bord samtidigt från UK Championship i snooker och läsa Cathi Unsworths Bad Penny Blues. Äta en mandarin ska jag visst göra också.

Herr Alariks lilla investeringsskola

2011-12-05T22:19:00.001+01:00

Om ni händelsevis har sisådär en kvarts tusenlapp över i julruschen finns det förmodligen inget bättre sätt att investera dem på än så som jag gjorde tidigare i dag. Det är en investering som kommer att ge avkastning resten av livet. Måhända inte i reda kronor men väl i lyssningsupplevelse. Det är också ett tecken på att skivbolagens kris är just deras. För konsumenterna däremot är det Klondyke och skatteåterbäring i ett när priserna för inspelad musik nu äntligen justerats ned efter den där hyperinflationen som slog till med cd-skivans inträde på arenan. Ja, ja, ja sluta svamla och kom till saken. Allt Ann Peebles spelade in för Hi Records. Allt Honey Cone spelade in för Hot Wax. Alla Townes Van Zantds skivor för Tomato och Poppy. Sammanlagt tio cd med musik och snittpriset hamnar i paritet med reabackarna nere på Mickes Skivor på Långholmsgatan här i det Hornstull där mörkret lagt sig och jag ska göra detsamma. Vi kallar det lilla julafton.

Söndag i Hornstull

2011-12-04T19:25:00.000+01:00

En sådan där bra helg. Vi har inte gjort något särskilt men haft det bra. I går hade K en förskolekompis på besök, idag var andra kompisar här. Sådana vi ser för sällan. Vi har bakat pepparkakor och städat lagom mycket, Sirius vann sin viktiga hemmamatch mot Kungälv. Det blåste kallt på Tantobergets topp och på Hornsgatan föll regnet. Det var i går. Jag och K hade en så fin stund ändå. Köpte en film för farfarspengarna hon hade kvar sen födelsedagen, hämtade ett paket, kollade i blombutiken, pratade. I dag ville hon prata om onda och goda. Om att skjuta. Tog själv upp han i Norge. Ibland undrar jag så om vad som rör sig i hennes huvud. Jimmy Cliff gör en cover på The Clash. Jag kan tänka mig att de kvarvarande medlemmarna är ganska nöjda med det.

Guns Of Brixton by Jimmy Cliff

Rapport från en lunchrast

2011-12-02T13:27:00.001+01:00

Vi gick till den lilla sushin. Jag och K. Hon är med på jobbet i dag. Sitter här bredvid och ser på Bolibompa-webben. Pysslar. Hjälper till att frankera i receptionen. Det går bra. Det är roligt. Vi lämnade P på förskolan i morse och tog bussen. Bytte till tunnelbanan. Den där jobbresan som jag stressar igenom till vardags. Den är något annat med en femåring. Promenaden längs Sturegatan i Sumpan också. Plötsligt ser jag julskyltningen. Sen tänker jag på hur jag satt bredvid mammas skrivbord utanför Tiundaskolans rektorsexpedition. Minns hur det såg ut i fikarummet. Skylten om hur man skulle mötas i dörren in till toaletten. Eller ut i från. Tegelväggarna. Nyckeln till kassaskåpet. Minns promenaderna till Savoy för att köpa kaffebröd. K har ett löfte om att gå med till Café Boulevard och köpa fredagsfika om en stund.

Välkommen hem (Låttips #141)

2011-11-30T19:55:00.002+01:00

Ok. När jag ändå håller på. En tredje Välkommen hem på raken. Asta Kask. Jag såg dem på Gärdesfestivalen 1985. Tror de var återförenade redan då. Strax efter spelade Träd, Gräs och Stenar. Bajamajabristen var monumental men frampå kvällen fanns det en del skinheadgäng att vara rädd för. Kom bara att tänka på det såhär 30 november. Jag har vaga minnen av band som Lilla Huset på Prärien och liknande också men det kan lika gärna ha varit något av de följande åren. Det känns verkligen som en helt annan värld, inte bara tid. Men Asta Kask tycks fortfarande studsa på till publikens jubel. Själv kan jag knappt höra ett ord de sjunger.

Välkommen hem (Låttips #140)

2011-11-29T07:57:00.003+01:00

Glesbygd'n. I en tid när band ska heta sådant som Syket, Bruket, Åbäke, Natten och vad ni vill har de ändå det bästa namnet. Glesbygd'n. Klart att de spelar norrländsk vemodsreggae. Klart de gör det bättre än några andra. Så bra att jag faktiskt tror att det kan vara värt att ägna sig åt lite okynneshandel och betala 400 spänn för deras senaste cd.

Jaså ni vill ha videon till Välkommen Hem där Annika Norlin från Hello Saferide och Säkert! är med och sjunger också eftersom den så bra knyter an till föregående postning med Uppsalabandet Labyrint att den fått ge namn åt den här postningen. Jamen då kör vi väl den också då.

Välkommen hem (Låttips #139)

2011-11-28T13:31:00.001+01:00

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig hade hört talas om Labyrint innan jag läste Jan Gradvalls recension i DI Weekend men nu har jag gjort det och det är klart att jag måste föra det här LIVE-framträdandet hos SR vidare.

Söndag i Hornstull

2011-11-27T21:27:00.000+01:00

Vi gick upp på Tantoberget. Det var i går. I dag har vi lagat lasagne och bakat kanelbullar medan regnet fallit över Tanto och vinden vinit runt taken i Draken. K har spelat skivan med Tvillingarna, Truls och jag så många gånger att hela familjen kan alla texter utantill redan ett dygn efter att hon var på konserten. Jag har försökt få smyga emellan med Willie Wrights Tellin' the truth som jag köpte på Mickes efter att jag och JLT tagit en efterlängtad kaffe på Dellon. Den är bra. Det finns alltid så mycket mer. Vi har smuttat på glöggen och tänt ett adventsljus. Sirius vann till slut en match. 10-4 borta mot Tillberga. Vi följde på datorn. Må det ha varit vändningen. Det finns säkert mycket mer att skriva men nu tänker jag lägga tiden på Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb. En sak till bara först. P går. Som hon går.

I väntan på det stora språnget (Låttips #138)

2011-11-24T20:52:00.001+01:00

Billy Bragg. Det är 25 år sedan jag såg honom live för första gången och han är fortfarande igång därute. Outtröttligare än en duracellkanin. Var helst det finns en barrikad att stå på, var helst en näve behöver knytas, var helst en gammal sång med lite ny text kan säga något om samtiden.

VAB i Hornstull

2011-11-24T14:15:00.002+01:00

Vi hålls i vardagsrummet. Lyssnar på Magnus Lindbergs Snön den faller vit. Kräksjukan eller eller om det var vanlig magdito slog till mot förskolan i går. Terminens första VAB som inte har något med hjärnblödning att göra. Det känns trots den där lilla tömda magen, och den överhängande risken för den ännu mindre magen, befriande vardagligt. Kräksjuke-VAB med hinkar, avslagen cola och blåbärssoppa. Det spöar hjärnblödnings-VAB alla dagar. Julgranen på Tantoberget lyser för övrigt redan på kvällarna.

Onsdag i Sumpan

2011-11-23T16:59:00.000+01:00

Ryktet säger vinterkräk. På förskolan. Jag sitter kvar sent på jobbet i kväll. Inte för att undvika smitta utan för att göra klart tablåändringarna så jag kan vabba lugnt i morgon om så krävs. Åt indiskt på lunchen. Läste Stieg Trenters Tolfte knappen. Köpte Solomon Burkes I have a dream. 20 spänn. Annars äter jag mandariner, tänker tysk fotboll och dricker te. I går kväll satt jag bredvid en man på bussen som satt så bredbent att han förtjänade en smäll om han inte hade pungbråck. Lyckligtvis är jag en tämligen fridsam person. Nu är det visst dags att börja med ändringarna.

Fem och femton (Låttips #137)

2011-11-22T19:42:00.001+01:00

Det bara slog när jag tänkte på att Mickes Skivor fyller moppe i dagarna och firar med 15% rabatt på alla skivor just i dag (ni hinner säkert dit innan de stänger om ni går nu). Det slog mig att jag skrev om när affären firade 10 år. Slog mig att det var andra postningen någonsin. Här på Herr Alarik. Slog mig att bloggen alltså borde vara fem år nu. Och se det är den. Vem hade kunnat tro. Om ni händelsevis undrar så firar vi med att leka burken och lyssna på Leonard Cohens Death of a ladies man medan mörkret tätnar därute i Tanto.

Tusenlapparna och blodspengarna

2011-11-22T19:34:00.002+01:00

Läs det här. Så ser det ut. Uttryckt i tydliga siffror och tabeller. Så ser de ut. Blodspengarna i min och många andras plånböcker. Så ser de ut. Tusenlapparna som vi efter eget godtycke kan lägga på julklappar eller ge till välgörenhet. Så ser det ut. Det kollektiva förakt för svaghet som röstats fram till regeringsmakten i det här på ytan så välmående lilla landet i norr. Vi svär väldigt sällan i den här bloggen men - fy fan.

Uptown Top Ranking

2011-11-22T11:28:00.003+01:00

Uppsala över 200 000. Invånare alltså. I kommunen ska tilläggas. Ni får förlåta att en gammal lokalpatriot i förskingringen blir lite uppspelt. Vi firar väl med den här gamla Uppsala-listan? Ja det gör vi. Fast nyhetsflödet känns lite dammigt i lärdomsstaden om det stämmer att det var redan 15 november som 200 000-gränsen passerades.

Valrörelsevila och halvbulanser

2011-11-21T14:24:00.004+01:00

Det bästa med att befinna sig så långt mellan valen är att ledarskribenterna kan skriva bra saker som bottnar i dem själva utan att behöva tänka på om någon skugga eventuellt kan falla på den egna sidan och ställa till något vid valurnorna. Läs gärna Hanne Kjöller om ambulanserna och mer i dag. Om ni vill kan ni ju alltid kolla in min gamla ambulanstext också. Bilden till är så bra i sammanhanget att jag repriserar den.

Halvbulansen finns på Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

Flamingo (Låttips #136)

2011-11-21T12:06:00.002+01:00

Nej jag vet inte heller något om Miss Chain and The Broken Heels. Bara attt jag av en slump hamnade på den här låten och tyckte att den var värd att bjuda på när det nu är näst sista måndagen i november och allt. Och Kallt. Och ruggigt. Då kan det kanske värma ganska skönt med en sådan här liten popbit.

Söndag i Hornstull

2011-11-20T22:52:00.000+01:00

Jag ska be att få återkomma men helgen har mestadels varit bra. Inte tu tal om saken.

Lilla julafton i november

2011-11-18T19:34:00.003+01:00

Ibland. I går. Till exempel. Jag kommer inte ihåg vilken impuls som fick mig att kolla in Jesse Hector mer än att jag ganska nyligen läst att det kommit en cd-samling. Jag hamnade här. Det var bra. För sen gick jag till eBay och sökte på The Clique. Inte modrevivalbandet utan 60-talsbandet. Jag har gjort det förr. Sökt. Nu fanns samlingsplattan där. Set price. Snabb affär. I morgon läggs den på lådan. Hemma i går kväll. Jag försökte komma på var jag läste om deras cover på Leaving Here. Jag hade för mig att det var någon text av Hasse Huss i Jörvars Gosskör men hittade inte. Jag plöjde artiklar i Now & Then också. Inget resultat. Mer än att jag kom på att jag behöver The Craig också. I must be mad. Då var den omöjlig att hitta nu finns den på Spotify. Och relativt lättåtkomliga samlingar. Somt förbättras. The Clique. Jag har nog väntat minst ett decenium på att få lägga den på skivtallriken. Kanske två. Jag beställde förresten Jesse Hector-samlingen också. Av bara farten.

Något mer medan ni väntar

2011-11-18T09:28:00.001+01:00

Bloggen This is Pop? håller på med en fantastisk nedräkning över 60-talets 200 bästa låtar och har nu bara förstaplatsen kvar. Jag tog mig friheten att lista 20 låtar som ännu inte kommit med. Förutsatt att jag inte missat någon vid snabbgenomläsningen. Det var för övrigt frost på Tantoberget och Drakens tak i morse.

Något medan ni väntar

2011-11-17T14:02:00.000+01:00

Ok. Risken är överhängande. För att ni redan läst det här. Om förätarmackan. Men jag har inte tid med mer just nu så det är vad som bjuds.

Kindkyssarna och dödskyssarna

2011-11-16T19:27:00.002+01:00

Läs Anders Lindberg i Aftonbladet i dag också. Gör det. Det är kanske lite väl mycket antydningar i texten men den är värd att läsa ändå i väntan på att någon förhoppningsvis bemöter. För så här illa kan det väl ändå inte vara?

Kissblöjorna och kissblöjorna

2011-11-16T12:14:00.000+01:00

Läs Jonas Gardell i Expressen i dag. Gör det. Själv har jag två vaccineringssprutor kvar att ta nere på Caremas vårdcentral men jag tvivlar på att de kommer att tas där. Att jag kommer att kunna förmå mig. Frågan är ju bara om det är bättre att gå någon annanstans? Denna tid. Dessa seder. Vi har också vägt kissblöjor detta år. Stått på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och vägt och vägt. För att hålla koll på vätskebalansen hos ett litet barn. Det snålades inte på blöjorna där. Hade det gjorts det om sjukhuset varit privat? Jag vet inte. Jag hoppas inte. Men jag vill inte chansa. Vill inte att vi ska testa. Min föräldrar är 66 år och lite mer. Det är förhoppningsvis ett tag kvar till de behöver äldrevård. Med lite tur kanske de inte ens behöver det. Döden kan ju komma barmhärtigt i nattsömn, hastigt vid en gräsklippare, på ett sjukhus eller alldeles för tidigt som det var för mina far- och morföräldrar. Men om de behöver åldringsvård. Jag vill inte att de ska behöva bo där det vägs blöjor för att vinsterna ska öka. Bonusarna. Jag vill inte.

Varannan vecka och livets gång

2011-11-15T12:36:00.003+01:00

Det är mycket nu. Jag vet. Men ta er tid att titta på det här lilla inslaget med Pelle Carlberg och Tvillingarna Truls och jag. Själv får jag både lite ont i magen och blir lite glad. Över hur det går. Över att det går. Att Pelle själv förmodligen var yngre än vad hans barn är nu när vi gick i parallellklass på Uppsävjaskolan är lite svårt att greppa. Men så är det. Livet. Vill ni läsa något längre om Pelle kan ni ju alltid klicka här.

The Fish City Five

2011-11-14T13:50:00.001+01:00

Jag facebookade och twittrade i förmiddags med anledning av att det denna november är 25 år sedan Housemartins cover på Caravan of Love släpptes och lite diskussioner och googlande senare visade det sig att det nog faktiskt också är på dagen 25 år sedan de spelade på Fryshuset i Stockholm. En konsert jag tyvärr inte gick på. Ytterligare lite nätsökande gav dock en liten senkommen tröst i form av liveuppträdandet från Old City Lites nightclub i Farnworth som ni kan se nedan . The Fish City Five var för övrigt vad de ibland kallade sig vid a capella framträdanden.

När man läser om tankar om döden

2011-11-14T12:11:00.002+01:00

Isobels Verkstad skriver bra i dag om det där katastroftänkandet som vissa av oss alltid verkar bära med oss. Läs det. Jag hittade dit via Griskindspatrik. Jag antar fortfarande att vi orkar för att vi orkar. Sen kom jag att tänka på det här igen. Jag vet inte om det mest gör mig arg, ledsen eller besviken. Förmodligen allt på samma gång.